The wedding

Den senaste tiden har det minsannt varit stora saker pa gang i lilla Matenana. Den forsta stora handelsen skedde en torsdag. Prastens dotter skulle gifta sig, och det skulle firas med hejdundrande kalas for hela byn, som det skulle pratas om i manader. Pa swahili finns det ett ordsprak som sager att for att det ska bli ett lyckat brollop sa maste det finnas tva saker; sockerdricka och “mozungos“(vita). Darmed var vi inbjudna i egenskap av hedersgaster, och blev placerade langst fram i kyrkan. Det kandes lite konstigt att fa njuta av de basta platserna da vi darigenom knuffade slaktingarna nagra rader bakat, men alla verkade glada over att ha oss dar. Brollopet var sa langt ifran en svensk cermoni man kunde komma. Alla kvinnorna tavlade om att komma i de mest farglada kladerna, med randigt, rutigt och prickigt kombinerat pa samma klanning. Brudgummen tog upp telefonen och skickade ivag ett sms mitt upp i alltihopa. Morfadern hade fatt ett glas for mycket innanfor vasten och dansade vilt och galet. Musiken genomsyrade hela festen, och danserna och rytmerna var helt otroliga. Sallan har vi kant oss sa stela och svenska som nar vi forsokte skaka vara hofter i takt med afrikanernas. Det hela avslutades med en brollopsmiddag vardig en tanzaniansk furste; ris, kumminris, tomat- och lok-sallad, kallops, lammgryta och de obligatoriska bonorna. Vi at pa afrikanskt vis med handerna och det tog en bra stund innan vi fick in en bra taktik for att skopa upp de hala riskornen. Svarare konst an man skulle kunna tro! Sist av allt bars lasken in, och sa var det alltsa fullfjadrat brollop. Valdigt haftig upplevelse att fa vara med om!



Framat helgen borjade det gapa tomt i planboken, och da narmaste bankomat ligger i Iringa, tre timmar bort, tog vi chansen att avlagga en visit i storstaden. Emmy, Edwin, Lina och Stenne tog taxi hela vagen dit, och resan gick hyfsat smartfritt. Chaufforen akte pa en fortkorningsboter, men lyckades prata sig ur situationen, och till slut kom vi antligen fram. Vi checkade in pa Embalasasa, ett blatt tvavaningshotell med rum for 120 kronor. Rummen hade bade egen dusch och en vattentoalett som nastan gick att spola i. Vilken lyx! Vi njot av stadslivet, och passade pa att besoka Hasty Tasty med underbara jordgubbsmilkshakes och hamburgare, en masaii-marknad och ett internet som faktiskt hade en acceptabel hastighet. Dagens incident utspelade sig aven pa namnda internet-cafe, da edwin rakade trampa ned i toaletthalet. Han tittade ned bara for att upptacka att personen innan inte hade spolat efter sig, och det var foljdaktligen det sista vi sag av de strumporna(skorna var tyvarr tvungna att hanga med..). Framat sjutiden dog hela staden, det blev sa gott som kolmorkt och inga restauranger stod att finna inom synhall. Vi hoppade pa en intet ont anandes tanzanian och fragade efter ett bra stalle att ata pa. Han ledde med oss ned pa en liten bakgata, och tack vare honom hittade vi till en mysig hotellrestaurang. Dar intog vi aven frukosten morgonen darpa och den var superb:) Vi lamnade staden matta i magen och nojda, och skumpade hem i den overfulla dalla-dallan modell storre.

Morgonen darpa bar det av tidigt igen. Vi stuvade in alla volontarer, Ewout och Salome, och femtontalet barn i en liten buss och borjade den langa farden mot Ruaha National Park. Vid entr’en gjorde vi ett kort lunchstopp. Skont att antligen fa stracka ut benen efter att ha akt i sex timmar. Alfa hade hittat sin favoritblondin i Emmy och satt storre delen av resan i hennes kna tills benen domnade bort, och Edwin hade exalterade barn klangandes och springandes over sig hela tiden, ivriga att se sa mycket som mojligt av vagen. Manga av dem hade aldrig lamnat byn tidigare. Andra hade varit sa langt som Mafinga, men inte langre, sa detta var ett riktigt aventyr som hela byn pratade om. Luchplatsen bjod aven pa utsikt over ett gang flodhastar som sloade i floden och en krokodil med uppsparrat gap pa flodbanken. Vi hann med en eftermiddagssafari, dar vi sag bade simba, tembo och twigga(lejon, elefanter och giraffer) innan vi installerade oss i de sma hyddor dar vi skulle overnatta. Vi var alla vralhungriga da middagen skulle serveras, och det var bara ett hinder som stod i var vag – skalbaggarna. Tusen och ater tusen sma skalbaggar prydde natdorren och golvet, och ett hundratal surrade runt kring lampan. Det var omojligt att kliva in i matsalen utan att mosa atminstone 40 stycken med varje fotsteg. Vi kunde bara bita ihop och fokusera pa maten som stod pa andra sidan skalbaggemuren. Det blev sedan en tidig kvall, och vi fick med oss en liten kille pa 8 ar som skulle sova i var hydda. Han hette Stani, och var en helt otrolig liten kille. Det var lite svart med spraket, vi forsokte konversera med det fatal ord vi kan pa swahili och resten med vilda gester. Till slut forstod han va vi menade och han la sig med ett leende pa lapparna skavfotters i Emmys sang dar vi stoppade om honom med filtar och kuddar och sa “lala salama“. Stani somnade pa 30 sekunder, och sov sa lugnt hela natten, trots att Emmy lag vaken och var orolig att sparka honom i ansiktet. Utanfor hyddan morrade flodhastar och elefanter.

Nar morgonen kom vantade en snabb toavisit innan safarin. Stani var jattefascinerad av det rinnande vattnet, nagot som han aldrig sett forut, och tyckte det var jattekul att trycka pa knappen at oss nar vi skulle tvatta oss. Vi sag fler lejon under safarin, tillsammans med massa andra djur, innan det var dags for hemfard. Under hemresan fick Stani lyssna pa Edwins ipod och han diggade loss ordenligt. Vi var tillbaka i Matenana framat kvallen, och barnen var trotta men verkade valdigt glada och lite overvaldigade av aventyret. Det kandes fint att kunna ge dem en bit av varlden:)