Jambo Africa

Schule!

2009-03-12T04:43:00.000-07:00

Utover barnhemmet i Matenana dar vi bor, finns tva till barnhem i Heart2hearts regi. De ligger i de narbelagna byarna Bomelinga och Ulole, och vi forsoker att besoka dem lite da och da. Promenaden till Ulole tar mellan fyrtio minuter och en timme, beroende pa hur snabbt man orkar ga, hur manga fotografier man tar pa vagen och hur manga kakor man stannar for att ata. Vagen ar helt fantastisk. Den roda jordstigen slingrar sig fram mellan angar, blommor och trad i tusen nyanser av gront, upp pa sma hojder och ned i dalarna. Ibland ser man en ung pojke sta och vila sig under ett trad, omgiven av sin ko-hjord. Istallet for att ga i skolan vaktar han familjens djur och framsta inkomst, med ljuden fran de skramlande ko-skallorna och den fuktiga, prasslande vinden som enda sallskap. Nar vi narmar oss byn far vi skutta over en smal liten back, och passera nagra lerhyddor med halmtak. Lina beskrev promenaden valdigt bra nar hon sa att det var som en religios upplevelse att ga dar for forsta gangen.

Man kommer fram till sjalva barnhemmet fran baksidan, genom ett majsfalt. En del av barnen ar blyga, medan andra frimodigt skriker "Mozungos, mozungos!" och kastar sig over oss. Huset ar helt kalt, och barnen sitter runt vaggarna, uppdelade i en tjej-sida och en pojk-sida, nar de under tyst koncentraion ater sin ugali. Sist vi var dar hade vi med oss en pase bananer som skars upp och delades ut som efterrat. Nagra av de mindre barnen kollade storogt pa frukten, vande och vred pa den innan de till slut stoppade in hela biten i munnen, med skal och allt. En stoppade sin bit i fickan att spara till senare. Sa rorande att en del aldrig verkade ha atit banan forut! Precis som hemma hos oss avslutas barnens dag med att alla star i ring och sjunger och klappar handerna. Vi borjar faktiskt lara oss nagra av sangerna, aven om vi inte riktigt vet vad orden vi sjunger betyder.

Forra veckan bestamde vi oss for att besoka byns tva skolor. Klockan atta infann vi oss pa Secondary School dar de aldre barnen gar. Den forsta synen som moter oss pa skolgarden ar hur en av lararna star med en bambupinne i ena handen och en lista i den andra. En och en kallar han fram de barn som pa nagot satt har varit olydiga i lararnas ogon for att dela ut deras straff. Beroende pa vad de har gjort far de rapp och slag i handerna for flickor, medan pojkarna kan fa bade i handerna och over baken. Ljudet av rappen som viner letar sig in till ryggmargen, och vi kan nastan hora de tysta kvidandena som aldrig lamnar barnens lappar - da far de mer stryk. Det ar sa hemskt att detta far paga i ett av varldens mest bidragstagande land, och nar vi forsokte fora en dialog med lararna och rektorn om vad de trodde det skulle tjana till skrattade de bara och forsvarade sig med att det var sa det gick till i Tanzania, det var nodvandigt. Vi var nara att inte fa ga pa nagon lektion efter det, och blev varnade om att det var var sista chans, sa vi gled ljudlos in i bankarna med en kvaljande smak i munnen.

Lektionen vi skulle vara med pa var matte, och det var nastan en storre chock an det vi sett pa skolgarden. Man var helt oforberedd pa det fortryck som pagar innanfor klassrumsdorren. Eleverna hade inga bocker, bara sma tunna haften inslagna i tidningspapper att anteckna i nar lararen tillat det. All undervisning sker pa engelska i Secondary school, trots att eleverna inte forstar sakert ens femtio procent, och trots att lararna inte sjalva kan spraket de undervisar pa. Eleverna verkade vettskramda for lararen, och man kunde knappt hora vad de sa nar de blev utvalda och tvingade att svara pa en fraga. Om de kunde losa ett tal korrekt belonades de med en applad fran hela klassen i form av sex handklappningar. En-tva-tre. Paus. En-tva-tre. En helt monoton och gladjelos beloning, och vi vagade sjalva knappt vrida pa oss i bankarna, sadan var stamningen.

Efter vart besok i Secondary School gick vi upp till Primary School. Innan vi ens hunnit in pa skolgarden var vi nara att bli omkullsprugna av en mur av barn. Alla trangdes, klangde pa oss och till och med slogs med varandra for att fa vara den som holl oss i handen. De strok over vart vita skinn, kande pa haret och skrek och skrattade. De alskade att gora "the secret handshake" bestaende av tva high fives, ett slag med knytnaven och sedan en avslutning med tummen och lillfingret. Nar vi val hade borjat tog det aldrig slut. Vi lyckades ploja en vag genom det levande havet av barn och na fram till the Office. Vi fick reda pa att aven har skulle vi vara med pa en mattelektion och vi satte os i en bank langst bak.

Stamningen var mycket harligare an pa Secondary School. Eleverna pratade lite med varandra i bankarna, de vagade vanda sig om for att kolla pa oss, och bade elever och larare log. Daremot var de sextio elever i en klass och undervisningen var valdigt annorlunda mot hemma. Lararen skrev ett mattetal pa tavlan och sedan laste hela klassen upp talet i en langsam, monoton kor. Vi blev valdigt chockade forsta gangen vi horde det nastan oronbedovande ljudet, vilket narmast lat som massandet fran en sektledare, men vi fick vanja oss snabbt. Inte heller har hade barnen nagra bocker, och skolbesoken var sammanfattningsvis en insikt om hur bra stallt vi anda har det i vastvarlden. Vi fick sitta med pa lektionen i en och en halv timma, och sedan lamnade vi med stora anstrangningar alla barnen, som hangde i vara ben och armar, och skolan bakom oss.

Zanzibar bilder fortsattning

2009-03-12T03:40:00.000-07:00

Hotellet

Efter en dags lite for mycket solning :)

Det har var den dagen som Edwin hade matt lite daligt och vi fick ata middagen pa verandan. Sa himla snallt av dem !

Den supergoda maten, som Edwin tyvarr inte kunde njuta av lika mycket som Emmy gjorde :)

De sa himla harliga hotellagarparet Loui, Michelle och dottern Tamara som hjalpte oss med alltifran aftersun kram till att boka batbiljetter.

Betraktelser fran Matenana Village

2009-03-12T03:35:00.000-07:00

Efter alla handelser som vant upp och ned pa var somniga by med brollop, storstadsbesok och safari var det dags for vardagslunken att aterigen smyga sig over oss. For manga av invanarna pa landsbyggden ar varje dag en fraga om overlevnad, och saker som vi knappt tanker pa hemma ar stora projekt som kan stracka sig over hela dagar har nere. Haromdagen skulle vi skolja upp lite klader, vilket resulterade i x antal vandor till brunnen med skottkarran(vi har inte lart oss den afrikanska konsten att slanga upp en stor hink vatten pa huvudet och sedan med grace bara den hemmat an..), nagra misslyckade forsok att fa fart pa elden innan lagor antligen slog upp, vantan pa att vattnet skulle varmas, och sedan ett evigt doppande upp och ned i olika baljor. Lagg sedan till att det pa grund av de ibland ovantade regnskurarna tar ett par dagar att fa den tvattade tvatten torr sa ar det inte utan att man langtar efter en riktig tvattmaskin. Att diska frukostporslinet tar sa nar pa lika lang tid, och anda ar vi inte ens i narheten att prova pa det harda liv som manga av byborna verkligen lever med langa dagar pa falten och lika langa natter da kylan kryper in under skinnet for att de inte har rad med filtar. Man blir verkligen tagen av fattigdomen och utsattheten, som blir mer och mer pataglig ju langre ifran storstaderna man kommer.

Ibland nar vi kommer ned till barnhemmet pa morgnarna hander det att det sitter nagra afrikaner som lagmalt samtalar med Ewout och Salome. I efterhand far vi hora om deras oden och anledningarna till att de sokt hjalp hos oss. Endel ar sjuka, men har inte rad att betala transport till doktorn. Endel ar kvinnor som blir misshandlade av sina man. Endel ar mormodrar som fruktar for sina liv, da det inte ar ovanligt att just aldre kvinnor blir ihjalslagna for att de ar en belastning for familjen. Trots detta ar sa generosa med det lilla de har, och har alltid nara till sang och skratt, en fantastisk upplevelse!

Dagarna rullar pa med barnhemsaktiviteter fram till klockan tva da barnen gar hem. Strax darefter brukar regnmolnen torna upp sig i horisonten tills de till slut fargar hela himlen svart och man gor bast att soka skydd inomhus. En gang vart vi fangade pa vagen mellan barnhemmet och Hotellet. Till hoger om oss horde vi helt plotsligt ett dan som av ett vattenfall, och nar vi vred pa huvudena sag vi en regnvagg en bit bort i dalen. Vi borjade springa for glatta livet, men hann inte langre an till den lilla kiosken som saljer vatten, kolor, tyger och lite annat smatt och gott. Kioskagaren var sa gullig och vinkade in oss till hans hus. Tillsammans med barnen Dao och Ima fick vi sitta runt hans kolvarmare och tina upp i vantan pa att regnet skulle passera. Efter skyfallen, forsar vattnet langs vagarna och graver djupa diken mitt i de redan daliga lervagarna, valdigt fascinerande! Vi ar mitt inne i regnperioden, men det har fordelen med sig att landskapet ar helt otroligt gront.

Nar vi har fatt var dagliga dos regn brukar solen ofta kampa sig tillbaka genom molnen framat kvallen. Vi sitter ofta alla volontarer samlade. Nagon plinkar pa en gitarr, en annan tvattar och skalar frukt till en sallad, nagra delar pa en ol och pratar och andra sitter och laser, valdigt skon stamning! Vid middagstid gar vi ned till barnhemmet igen och umgas med storfamiljen. En kvall blaste vi sapbubblor med lilla Akisa och Alfa, bagge fyra ar trots att Alfa ar sa liten sa han bara ser ut som halften. Vi holl i den vardefulla flaskan och blaste ut skimrande bubblor, medan barnen springandes jagade efter dem. Det gar inte att forestalla sig deras rena, oforstallda gladje. Hela deras kroppar skrattade dar de hoppade runt, och i deras ogon speglades den nedatgaende solen och bubblorna. Det var underbart att se Alfa sa fylld av liv, i den stunden skulle man aldrig kunna tanka sig att han ar valdigt sjuk i aids.

Efter den, nittionio procent av tiden, vegetariska middagen sitter vi volontarer ibland och dricker te, spelar kort och pratar, eller sa sjunger vi med afrikanerna runt elden. Edwin och var dansk Jeff skriver en lat om barnhemmet och livet har nere. Den blir hur bra som helst, och vi hoppas att den snart gar att lyssna pa pa youtube och en radiokanal nara er!;) Vi har aven ett gang med sangbocker har nere, med allt fran svenska sommarhits till beatlesdangor och folkvisor, dar alla med gladje stammer in bast de kan. Efter att vi alla skralat med i "West Virginia" for kung och fosterland fallde Salome kommentaren "It's the first nice song I have ever heard from mozungos". Battre komplimang kunde vi inte ha fatt, och visst ar vi underlagsna afrikanerna nar det kommer till musik, olika stammor och rytmer:)

2009-03-11T08:06:00.000-07:00

Safari part 2

2009-03-11T07:11:00.000-07:00

Safarin i bilder

2009-03-11T06:08:00.000-07:00

The wedding

2009-03-06T22:55:00.000-08:00

Den senaste tiden har det minsannt varit stora saker pa gang i lilla Matenana. Den forsta stora handelsen skedde en torsdag. Prastens dotter skulle gifta sig, och det skulle firas med hejdundrande kalas for hela byn, som det skulle pratas om i manader. Pa swahili finns det ett ordsprak som sager att for att det ska bli ett lyckat brollop sa maste det finnas tva saker; sockerdricka och “mozungos“(vita). Darmed var vi inbjudna i egenskap av hedersgaster, och blev placerade langst fram i kyrkan. Det kandes lite konstigt att fa njuta av de basta platserna da vi darigenom knuffade slaktingarna nagra rader bakat, men alla verkade glada over att ha oss dar. Brollopet var sa langt ifran en svensk cermoni man kunde komma. Alla kvinnorna tavlade om att komma i de mest farglada kladerna, med randigt, rutigt och prickigt kombinerat pa samma klanning. Brudgummen tog upp telefonen och skickade ivag ett sms mitt upp i alltihopa. Morfadern hade fatt ett glas for mycket innanfor vasten och dansade vilt och galet. Musiken genomsyrade hela festen, och danserna och rytmerna var helt otroliga. Sallan har vi kant oss sa stela och svenska som nar vi forsokte skaka vara hofter i takt med afrikanernas. Det hela avslutades med en brollopsmiddag vardig en tanzaniansk furste; ris, kumminris, tomat- och lok-sallad, kallops, lammgryta och de obligatoriska bonorna. Vi at pa afrikanskt vis med handerna och det tog en bra stund innan vi fick in en bra taktik for att skopa upp de hala riskornen. Svarare konst an man skulle kunna tro! Sist av allt bars lasken in, och sa var det alltsa fullfjadrat brollop. Valdigt haftig upplevelse att fa vara med om!

Framat helgen borjade det gapa tomt i planboken, och da narmaste bankomat ligger i Iringa, tre timmar bort, tog vi chansen att avlagga en visit i storstaden. Emmy, Edwin, Lina och Stenne tog taxi hela vagen dit, och resan gick hyfsat smartfritt. Chaufforen akte pa en fortkorningsboter, men lyckades prata sig ur situationen, och till slut kom vi antligen fram. Vi checkade in pa Embalasasa, ett blatt tvavaningshotell med rum for 120 kronor. Rummen hade bade egen dusch och en vattentoalett som nastan gick att spola i. Vilken lyx! Vi njot av stadslivet, och passade pa att besoka Hasty Tasty med underbara jordgubbsmilkshakes och hamburgare, en masaii-marknad och ett internet som faktiskt hade en acceptabel hastighet. Dagens incident utspelade sig aven pa namnda internet-cafe, da edwin rakade trampa ned i toaletthalet. Han tittade ned bara for att upptacka att personen innan inte hade spolat efter sig, och det var foljdaktligen det sista vi sag av de strumporna(skorna var tyvarr tvungna att hanga med..). Framat sjutiden dog hela staden, det blev sa gott som kolmorkt och inga restauranger stod att finna inom synhall. Vi hoppade pa en intet ont anandes tanzanian och fragade efter ett bra stalle att ata pa. Han ledde med oss ned pa en liten bakgata, och tack vare honom hittade vi till en mysig hotellrestaurang. Dar intog vi aven frukosten morgonen darpa och den var superb:) Vi lamnade staden matta i magen och nojda, och skumpade hem i den overfulla dalla-dallan modell storre.

Morgonen darpa bar det av tidigt igen. Vi stuvade in alla volontarer, Ewout och Salome, och femtontalet barn i en liten buss och borjade den langa farden mot Ruaha National Park. Vid entr’en gjorde vi ett kort lunchstopp. Skont att antligen fa stracka ut benen efter att ha akt i sex timmar. Alfa hade hittat sin favoritblondin i Emmy och satt storre delen av resan i hennes kna tills benen domnade bort, och Edwin hade exalterade barn klangandes och springandes over sig hela tiden, ivriga att se sa mycket som mojligt av vagen. Manga av dem hade aldrig lamnat byn tidigare. Andra hade varit sa langt som Mafinga, men inte langre, sa detta var ett riktigt aventyr som hela byn pratade om. Luchplatsen bjod aven pa utsikt over ett gang flodhastar som sloade i floden och en krokodil med uppsparrat gap pa flodbanken. Vi hann med en eftermiddagssafari, dar vi sag bade simba, tembo och twigga(lejon, elefanter och giraffer) innan vi installerade oss i de sma hyddor dar vi skulle overnatta. Vi var alla vralhungriga da middagen skulle serveras, och det var bara ett hinder som stod i var vag – skalbaggarna. Tusen och ater tusen sma skalbaggar prydde natdorren och golvet, och ett hundratal surrade runt kring lampan. Det var omojligt att kliva in i matsalen utan att mosa atminstone 40 stycken med varje fotsteg. Vi kunde bara bita ihop och fokusera pa maten som stod pa andra sidan skalbaggemuren. Det blev sedan en tidig kvall, och vi fick med oss en liten kille pa 8 ar som skulle sova i var hydda. Han hette Stani, och var en helt otrolig liten kille. Det var lite svart med spraket, vi forsokte konversera med det fatal ord vi kan pa swahili och resten med vilda gester. Till slut forstod han va vi menade och han la sig med ett leende pa lapparna skavfotters i Emmys sang dar vi stoppade om honom med filtar och kuddar och sa “lala salama“. Stani somnade pa 30 sekunder, och sov sa lugnt hela natten, trots att Emmy lag vaken och var orolig att sparka honom i ansiktet. Utanfor hyddan morrade flodhastar och elefanter.

Nar morgonen kom vantade en snabb toavisit innan safarin. Stani var jattefascinerad av det rinnande vattnet, nagot som han aldrig sett forut, och tyckte det var jattekul att trycka pa knappen at oss nar vi skulle tvatta oss. Vi sag fler lejon under safarin, tillsammans med massa andra djur, innan det var dags for hemfard. Under hemresan fick Stani lyssna pa Edwins ipod och han diggade loss ordenligt. Vi var tillbaka i Matenana framat kvallen, och barnen var trotta men verkade valdigt glada och lite overvaldigade av aventyret. Det kandes fint att kunna ge dem en bit av varlden:)

Ugali-time..

2009-02-22T02:50:00.000-08:00

En dryg vecka har vi nu hunnit tillbringa pa barnhemmet, en tid da vi fightats med mygg, spindlar, diverse magsjukor(for Emmys del) och majsgroten. Rutinerna har hunnit satta sig riktigt bra, och vi har anammat den afrikanska rytmen och kulturen (aven om vi har en bit kvar vad det galler den sprakliga biten..). Morgnarna rivstartar med ett fasligt kacklande fran hornorna, och fantastiska soluppgangar vantar da vi kliver ut pa garden i ottan. Om vi lyxar till det tar vi en regnvattensdusch, annars bar det direct av mot frukosten och det nybakade brytbrodet. Den som kommer sist ned vinner disklotten, och det har blivit nagra dagar for oss…

Efter frukosten leker vi med barnen fram till “Ujji-time”. Ujjin innebar en vattnig valling med massa socker i, som vordnadsfullt sorplas i av barnen ur fargglada sma plastmuggar. Nar de sista dropparna ar urdruckna turas vi om att halla i en engelskalektion for 5-6-aringarna, medan de andra barnen ritar, gor parlarmband eller busar som vildar pa garden. Vid ett vankas lunchen, varje dag samma sak. Antingen potatis, bonor och gras, eller ugali, bonor och gras. Forsta dagen kampade vi i oss ugalin – en majsgrot som mest liknar en klump malet ris som ligger som en sten i magen redan efter forsta tuggan. Efter det forsta motet med den tanzanianska lackerheten har vi dock lart oss att ga och steka agg de dagar det serveras ugali.

Efter lunchen samlas barnen i ring och vi hjalper dem att borsta tanderna. 40 sma fargglada tandborstar ligger samlade i en burk, prydligt markta med barnens namn. Vid 2-tiden leder Victoria, en av de afrikanska kvinnorna, “Wimbo”, sangstund, med barnen. "Huvud, axlar, kna och ta"(Swahili-version) hor till favoriterna. Efter det gar barnen hem och vi kan antligen pusta ut och fa en lugn stund;) Eftermiddagarna ar valdigt flexibla. Man kan valja att stanna kvar pa barnhemmet och hjalpa till med sysslorna dar, eller jobba pa att gora i ordning Hotellet. Kanner man inte for nagot av det, kan man ta upp sin dyrbara mjolkchoklad inhandlad i grannbyn och avnjuta den under helig tystnad. Emmy har lagt ribban for den konstformen... Det ar jattefina omgivningar, sa om man vill kan man cykla eller promenera runt. Faller inte heller det i smaken kan man lasa, spela gitarr (3 stycken av oss spelar), eller bara sitta och snacka.

Middagen star pa bordet vid halv 7, och den ena maltiden overtraffar den andra. Ewout ar matlagningskonstens mastare, och utover den gangen da det lag ett helt honshuvud i grytan, i sann afrikansk anda, ar de utsokta! Efter maten spelar vi ibland ett parti volleyboll som Emmy och Edwin turas om att vinna. Da morkret har gjort sitt inbrott myser vi framfor elden med gitarrspel, sang och berattelser om Ewouts handelserika och dramatiska liv tills roklukten har satt sig i varenda por, och vi ger oss av tillbaka till Hotellet. Om vi orkar spelar vi ett sista parti kort, annars vantar tandborstning innan vi utmattade stupar i sang. Lala Salama!

Cashewnotter med tomatsas

2009-02-22T01:22:00.000-08:00

Dagen D, dagen da vi skulle ta oss med buss ned till barnhemmet i Matenana, borjade med ett hastigt uppvaknande da var kontaktperson Victor gastade att vi hade fosrovit oss och var sena. Klockan visade fortfarande nagra minuter fore fem pa morgonen, men det var inte mycket annat att valja pa an att beskedligt hoppa upp ur sangen och in i den vantande taxin. Med ilfart korde vi mot busstationen. Istallet for den lilla skrothog vi vantat oss stod det en riktigt fin buss och vantade pa oss. Baksidan pryddes av texten "In God we trust", och vi insag snabbt att det var lage att borja be om vi ville komma fram helskinnade. Foraren korde som en tok, pratade konstant i mobiltelefon och hangde pa tutan minst en gang var 100e meter. Vid varje stopp blev vi attackerade av forsaljare som bar sina varor pa huvudet och forsokte kranga dem till oss genom bussrutorna. Om man inte hade varit forutseende nog att stanga sitt fonster kunde man ratt var det var fa en grillad majskolv, fast pa ett spett, upptryckt i ansiktet. Var fardkost(och tillika frukost, lunch och mellis) bestod av cashewnotter och endast cashewnotterna. Halvvags bjod bussforetaget aven pa ett litet paket mariekex och vatten. Highlight!

Efter 9 skumpiga timmar pa vagarna var vi framme i Mafinga dar vi blev uppmotta av Ewout, som driver barnhemmet tillsammans med sin fru Salome. Vi blev instuvade i hans bil for att kora de sista milen till Matenana. Pa vagen dit passerade vi ett floddelta, dar det senaste skyfallet hade fatt hela vagen att svamma over. Kaxigt forsokte Ewout gasa sig igenom problemet...och sen tog det stopp. Vi satt ordentligt fast i en blandning av decimeterhogt vatten och rodbrun lera. Vi forsokte med alla medel att ta oss loss, men varje forsok resulterade i att vi sjonk langre och langre ned. Vi stod chockade och handfallna infor detta valkomnande, och kande oss inte mer hemtama av att det plotsligt puttrade forbi en moppe med en gigantisk, knappt levande gris pa pakethallaren. Welcome to the real Africa! Tack och lov kom raddningen tillslut, och med nagra bybor som kommit till var undsattning kunde vi tillslut putta upp bilen.

Nagot medtagna kom vi tillslut fram till "Hotellet", dar vi blev inkvarterade for de narmsta sex veckorna. "Hotellet", som vi kallar det, bestar av tre hus runt en liten innergard. Vi bor 8 volontarer dar, Emmy och Edwin delar rum tillsammans med spindlarna, och i rummet bredvid bor en glad Helsingborgsbo vid namn Sandra. I skjulet bredvid bor de andra, Jesper, dansken Jeff, Lina och Sten-Erik. Dessutom har vi en valdigt spirituell dam vid namn Freia. Hon forsoker introducera meditation och positiva kosmiska energier i var vardag, och ser garna sig sjalv som Moder Gaia - en del av det kosmiska universum.

Trots att vi redan innan vi akte varit medvetna om villkoren, var det en smarre chock att inse att det inte var falsk marknadsforing. Det fanns verkligen inte nagon elektricitet. Och det fanns verkligen inte nagot rinnande vatten. Foljdaktligen lagar vi all mat over den oppna eld som alltid brinner nere pa barnhemmet, och duschar med hjalp av plasthinkar och uppvarmt regnvatten. Toaletten var under var forsta dag bara ett hal i marken, men under veckan som har gatt har Jesper och Stenne tillverkat en toastallning i tra, sa att vi kan sitta ordentligt och slippa traningsvark i laren:)

Efter att ha lamnat av vara vaskor och hunnit halsa pa de andra volontarerna, promenerade vi genom en bit av den lilla byn, som inte har fler invanare an en svensk gymnasieskola(runt 900 narmare bestamt). Sjalva barnhemmet ligger ungefar 500 meter fran Hotellet, mitt i en mindre sluttning fylld av andlosa grona akrar, angar och odlingar. Utover Ewout och Salome, bor dar aven Salomes dotter Akisa(4), omhandertagna Alfa(4) och Witness(9 manader), Salomes syskon Felician, Justin och Filippo. Uppe med oss pa Hotellet bor ocksa Agnes(25) och hennes supercoola son Eddison, allmant kallad Eddie, som vid sina 16 manader redan har en utvecklad hiphopstil.

Vi avslutade var resdag med en god middag pa spagetti och toomatsas, och en Circle of Sharing i Freias regi. Morkret kommer snabbt vid halv 8, och de sista timmarna innan laggdags spenderar vi i skenet av ficklampor och stearinljus. Kvallarna blir tidiga och vi ar oftast i sang vid 10-tiden, aven lordagkvallar:) Forsta dagen kandes valdigt bra trots alla nya intryck!

Vinter "nej tack "

2009-02-20T02:10:00.000-08:00

Vi lamnade diverse bufflar och trasiga talt bakom oss i Arusha och checkade in pa Kilimanjaros flygplats, destination Zanzibar. Vi kom dit i sitsa minuten, spurtade igenom sakerhetskontrollen och fick sticka till personalen en liten bunt dollarsedlar for att komma undan med var overvikt. Flygresan bjod pa gratis dricka och cashewnotter som vi snabbt kastade i oss, och tur var det for vi hade inte hunnit vara i luften ens en timme innan det var dags att landa. Vi mottes av turkosblatt vatten och en varm vagg nar vi klev av planet, och en an varre hetta da vi stuvades in dubbelvikta tillsammans med allt bagage i en litenliten taxi. 45 minuters resa vantade innan vi nadde den lilla byn Matemwe, dar vi skulle bo. Vi sag oss forundrat omkring pa blomstrande tradgardar, en liten fontan och de stora glasen med vattenmelonsdrinkar som vantade pa oss. Det var som ett annat universum jamfort med det tunna liggunderlaget vi haft i taltet och spruckna plastkoppar vi druckit ur den senaste veckan.

Hotellmanagern, Louis, guidade oss ned till vad vi trodde skulle vara vart rum. Nar han slog upp dorren pa vid gavel trodde vi inte att det var sant. Vart rum visade sig i sjalva verket vara en villa, med ett stort kombinerat sovrum och vardagsrum samt ett valdigt rymligt toalett plus badrum med tva handfat och badkar. Utover badkaret kunde man valja att svalka av sig i en dusch antingen inomhus eller utomhus. Precis nar vi var overtygade om att han misstagit oss for nagon annan, drog han undan gardinerna ut till verandan. Tva stolar, ett litet bord och bast av allt - en egen bubbelpool!

Att gora oss hemmastadda gick forvanansvart enkelt, och dagsrutinen etbalerades snabbt. Vi gick upp for en gigantisk frukost med frukt, brod, agg, muffins och dricka, och fortsatte sedan dagarna nere pa varsin solstol vid stranden. Stranden var battre an bilderna utlovat, omojlig att kolla pa utan solglasogon for dess blandande vita sand och med ett vatten som sag ut att komma direkt fran drickskranen(det vill saga vart svenska dricksvatten, inte det tanzanianska:)). Borjan av veckan kantades av diverse mindre provningar. Vi akte pa varsin magsjuka och Edwin overskattade sitt pigment. Tre timmar i solen var nagra timmar for mycket och resulterade i en polkagrisbranna. Vi blev dock omhandertagna pa basta vis av den underbara hotelpersonalen. Louis fru Michelle tittade forbi med after sun, och en forfragan om vi ville ha var middag uppe pa rummet istallet for i restaurangen. Det lat som en bra id'e da vi inte madde riktigt bra, och sag fram emot en liten middagsbricka pa sangen. Strax uppenbarade sig tre ur personalen och borjade stoka omkring pa verandan. Bord falldes upp, stolar sattes fram, ljus tandes och blomarrangemang lades pa bordet. Det vart en dundermiddag med tre ratter i skenet av stearinljus och stjarnor och vi kande oss genast lite battre.

Louis var en riktigt trevlig kille, men med sina sma egenheter. Vid tolv oppnade han sin forsta ol, och vartefter dagen led blev det fler och fler, och om kvallarna hordes hans ljuva stamma skrala ut "what a wonderfuuuul wooorld". Han manade ordentligt om sina gaster, och ville allt som oftast bjuda pa ett glas. Lordagen var saklart veckans hojdpunkt. Efter en harlig promenad satte vi oss ned i loungen fore middagen dar Louis satt med tva italienare och tva hollandska diplomater som var verksamma i Kongo. Jattetrevligt sallskap, och efter middagen fortsatte vi med gitarrspel fran Edwins och hollandarens sida, och skonsang fran allihopa hela natten lang.

Pa mandagen vantade en efterlangtad snorklingstur med en traditionell dhow-bat. Bland dussinet medpassagerare pa baten fanns fyra trevliga svenskar fran Nykoping. Pa vag ut mot sandbanken dar vi skulle ga i land, mottes vi av nagra delfiner som hoppade av gladje over att se oss:) Fran sandbanken snorklade vis oss sedan ut till ett litet korallrev som bland annat bjod pa clownfisk, maneter och stora stim av blaskimrande fiskar. Sen akte vi vidare till nasta o, innan sandbanken slukades av tidvattnet, och dar stod lunchen redo. Seafood och en enorm frukt- och konfektbuff'e, mums:) Pa hemvagen stannade vi for att bada i en lagun full av mangrovetrad, och sedan hissade vi segel for att glida med vinden tillbaka till Zanzibar. Vi kom tillbaka i skymningen, och nar solen hade forsvunnit helt tog manen over. Vi hade tajmat var sista kvall med en enorm fullmane, som kastade en skimrande man-gata over vattnet och lyste upp hela stranden. Krabborna visade ocksa tycke for manskenet och hoppade glatt runt pa stranden, sarskilt jagandes efter Edwins tar.

Dagen darpa var det dags att packa vara vaskor igen och saga hejda till lyx och civilisation pa ett tag. Via Stonetown tog vi oss med farja till Dar es Salaam och sedan vidare ned till barnhemmet i Matenana. Vi har hunnit komma till ratta valdigt bra, och aterkommer med updates snarast! Hoppas ni har det bra hemma, keep in touch:)

Zanzibar

2009-02-08T02:14:00.000-08:00

Nu sitter vi har framfor datorn i chefens rum och ska strax ga ner till den supervita stranden. Garkvallen bjod pa drinkar av hotellchefen samt gitarrspel av en diplomat fran Kongo. Veckan har varit valdigt lugn och skon, nagot som vi kanske behovde efter safarin da det var tidiga morgnar och saker som hande hela tiden. Nu vantar havet :)

Safari Time !

2009-02-05T03:56:00.001-08:00

Dagen hade antligen kommit... Ute pa savannen vantade zimba, en flock elefanter och en och annan giraff - helt enkelt det stora aventyret. Men forst var det dags att vakna till liv i den iskalla duschen. For att varma oss efter det snabba uppvaknandet oppnade vi upp balkongdorren och slappte in solen. Dalen nedanfor hade baddats in i en sockervadsliknanden dimma och bara de oversta tradtopparna stack upp som sma broccoliknoppar. En snabb packning och en god frukost gjorde oss redo for nasta etapp. Klockan 9 stod Francis och kocken Gerald redo och vi stuvade in packningen. Vagen plojde sig fram genom det gigantiska slattlandskapet med bergen i horisonten som en bla fond. Har och dar kantades vagen av sma runda masaiihyddor ( dem flesta byggda i lera och en del i kodynga ) och da och da fick bilen sakta in for att lata en hjord kor eller getter passera over vagen. Tillslut var vi framme i Tarangire Nationalpark.

Det forsta vi fick gora var att satta upp varat talt, ett projekt dar vi formodligen var mer till problem an nytta. Efter den vantade den forsta safarituren, yeah ! Vi fick blandannat se giraffer, vildsvin, babianer varpa Edwin hoppa till av forvaning " finns dem pa riktigt ". Vart haftigaste mote var med mycket nargangen elefent, som stod en 2 meter fran bilen. Efter Safarin vantade en middag, med mat och sedan var det laggdags. Varat talt stod under ett balboatrad, alldeles ensamt ute pa savannen. Efter att Francis ropat " Emmy can you hear the hyena " var var nattsomn forstord och vi lag pa helspann natten lang.

Nasta dag akte vill till serengeti och pavag dit at vi lunch vid Oldupai gorge dar man har hittat 2 miljoner are gamla skelett. Pa serengetis slatter fick se varat forsta lejon och en geopard som dodade en antilop, nogat som ar valdigt sallsynt att fa se. Taltuppsattningen gick betydligt snabbare och antalet talt var manga fler.

Dagen darpa var uppstigningen redan 04:45 da det var dags for en ballongflygning i gryningens sken. Eftersom det var tva stora personligheter som skulle aka med fick vi den stora ballongen med plats for 16 personer. Det ar den 3 e storsta i varlden. Vi fick ligga ner i starten och halla i oss for glatta livet men nar vi val var uppe i luften gick farden valdigt mjukt. Nagot som var haftigt var att man nu sag djuren uppifran och fick se andra saker da vi inte var bundna till vagarna. Bland annat flog vi lagt over en flod full med flodhaster som lag pa varandra som i en ormgrop. Upplevelsen att fa flyga over serengeti var en ovanlig och kul upplevelse, tack till Emmy!. Som pricken over i;t avslutades det hela med en champagnefrukost, edwin fangade korken, sa nu ska han bli ballongkapten ( enligt piloterna blev man det om man fangade den ). Langbordet stod uppdukat mitt ute pa savannen framfor ett stort akaciatrad. Frukosten bjod pa allt man skulle vilja ha. Efter turen var det dags for mer Safari, vi sag bl.a var forsta leopard och hamnade mitt i en flock giraffer som aven hade pa menyn ett ton flugor. Dagen avslutades med att vi fuskade oss in pa en fin lodge och fick se solnedgangen fran deras soldack ( helt okej hotell :P ).

Nasta dag borjade vi med en morgonsafari och kom tillbaka till dunderbrunch med bl.a Pizza och pankaka. Efter det packade vi ner taltet och begav oss mot Ngorogoro. Vagen dit kantandes av hoga kullar, dalar med en gronska som vi inte trodde fanns i Afrika. Den har natten skulle vi bo pa Zimba campsite ( Zimbaland ft Edwin and Emmy ) dar vi hade en utsikt hela Ngorogoro crater. Vart talt var numera pa bristningsgransen och dragkedjan lagades provosoriskt med silvertejp. Efterlangtat fick vi popcorn, nagot som Emmy var overlycklig over. Efter ett riktigt afrikanskt osregn gick vi och la oss. Efter nagra timmar vaknar Edwin av att Emmy utbrister " Gud ". Hon behovde verkligen ga po toaletten. Efter en stunds intensivt lyssnande kunde vi konstatera att nagonting rorde sig utanfor taltet. Vi hade blivit forvarnade om att lejon kunde komma till campen, da man inte skulle ha mat i taltet. Vi var var alltsa overtygade om att det var det. Efter tre plagsamma timmar, aven for Edwin som ocksa behovde ga pa toa sa hade de hamnat i en krissituation. Edwin forsoker Emmy om att anvanda en plastpase, men Emmy vagrar. Vi det har laget har vi forstatt att det ar ett djur som betar, darfor inte ett lejon. Med forhoppningen om att det inte ska vara en flodhast, oppnar vi forsiktigt taltduken och dar star en buffel i manskenet. Det var en fantastisk siluett med det gigantiska tradet och buffeln som avtecknade sig mot den stjarnklara morkbla himlen. Plotsligt hoppar Emmy ut genom taltet och gor det hon behover gora, sittandes framfor buffeln. Knappt darefter hoppar Edwin smidigt ut, han vill inte vara samra han. Sedan var det bara en knappt timme kvar till Safaridags. Noden har ingen lag :).

Nasta dag borjade med att vi akte ner till den haftiga cratern med solen framfor oss. Vi fick bland annat se nagra noshorningar pa langt hall, sa darmed var var big five komplett. En guidebil visade sig hade gatt sonder, sa vi lat en av passagerarna aka med oss, en trevligt amerikan. Vagen tillbaka till zimbaland var otroligt brant, sa darfor var det tur att vi hade en sa stor bil ( en jeep ). Sedan var det dags for resan tillbaka till Arusha, som tog ca 5 timmar. Under farden bjod vi pa Ahlgrens bilar, som Francis tyckte smakade som sniglar medan Gerald alskade dem, sa han fick pasen. Tillbaka till Lodgen valdigt tagna av upplevelsen.

Vara guide och kock var mycket trevliga och gjorde denna upplevelse till den det blev. Det kandes som att de skrattade at oss nar vi standigt tappade bort saker och sedan aterfann dem pa speciella platser ( Edwins kamera ). Vi har tyvarr ingen tillgang till en minneskortslasare sa bilderna fa vanta. Kwaheri !

Resan ner !

2009-02-05T03:31:00.001-08:00

Da var det antligen dags, incheckningen gick sadar... Efter att slutligen att ha korsat hela Arlanda for att komma fram till ratt terminal, visade det sig att att var bokning inte existerade, sa vi var tvugna att charma dem. Vara 50 kgs vaskor hjalpte oss dock inte namnvart med detta projekt. Tills slut lyckades vi och satte oss till ratta pa planet. Pa planet hamnade vi bredvid en trevlig tjej som skulle till Australien. Efter en oandligt lang resa for stackars Edwin da Emmy fragat om klockan ett 50 tal ganger, landade vi smatt forsenat pa Heatrow. Vi gav begreppet Take Away kaffe en ny innebord, da vi sprang forbi Starbucks och kopte en frappuchino i farten, boktstavligen talat springandes mot gaten. Val pa planet inkvarterade vi oss och njot av en god maltid ( emmy snodde min chokladbit ). Pa planet hjalpte Edwin en kille Marten som hade brytit sin arm med att skriva pa nagra papper. Ett antal ganger trodde Edwin att han sag manen, men det visade sig vara lampan pa ena vingen. Allt eftersom narmade vi oss Tanzania och samtidigt som frukosten bars in leverades en annan hojdpunkt. Vart forsta mote med Tanzania var en magnifik soluppgang. Klockan var bara strax fore 7 da vi landade och vi hade nagra sega timmar framfor oss innan planet gick. Vi landningen fick vi en smarre kulturchock blandat med en grym hetta vilket gjorde att vi lampades under skylten " Waiting area for physically challenged passengers ". Det fanns en enda liten rod stol for oss att dela pa och bredvid oss lag backpackers utspridda pa golvet. Tillslut flog ett litet propellerplan till Arusha, mattligt trotta var vi da. Utanfor flygplatsen mottes vi upp av var chaffor glada chaffor Francis. Pavag till lodgen akte vi igenom staden och utanfor bilen pagick det afrikanska vardagslivet. Kvinnor bar stora hinkar pa huvudet, drog tunga lass med enkla skottkarror i tra, satt direkt pa gatan och salde frukt och det var verkligen manniskor overallt. Val framme vid Lodgen blev vi inkvarterade i en stor kojja med en otrolig utsikt over hela staden. Vi somnade forvantansfulla infor morgandes safari !